Korgmakeriet
Männen i Våmhus tillverkade alster av trä, svepaskar och såll. Detta kunde utvecklas till korgtillverkning i början på 1800-talet och Våmhus blev vida känt för sina korgar. När jordbrukssysslorna var klara satte sig de flesta av männen på korgbänken och tillverkade stora satser korgar av olika slag. Dessa fraktades sedan ut på olika sätt, till fots, med häst och trilla eller senare med buss och tåg. En del korgmakare öppnade eget i de stora städerna och andra prövade på att tillverka korgar utomlands, till exempel i Norge, Finland och Ryssland (även Baltikum). Det gick dåligt i England, kanske på grund av brist på lämpligt virke.
Våmhuskorgen måste vara tillverkad av rakväxt fura. Endast långsamt växande träd är lämpliga att klyva för hand som man ännu gör. Virket och metoden att klyva träet bidrar till korgarnas hållbarhet, och man kan se korgar som är över 80 år gamla och ännu i bruk.
Det bjuds en intensivkurs i klass 6 i Våmhusskolan så att skolungdomen får pröva på korgtillverkningen.
Hårarbetet
När allongeperuken blev omodern hade perukmakarna inte tillräckligt med arbete och de skapade modet med smycken av hår som sedan blev populärt över hela Europa. Fram till 1848 hade perukmakarskrået i Sverige ensamrätt att köpa hår och tillverka och sälja produkter av hår. Teknikerna var en yrkeshemlighet.
År 1824 gjorde 10 unga våmhuskvinnor en arbetsresa till Finland. 1825 reste 20 unga kvinnor till flera länder, Finland, Tyskland, Norge och England i små grupper. Vi vet inte om de skulle arbeta i hårateljéer men bara några år senare var det fullt upp med flickor och fruar som reste till olika europeiska länder för att i egen regi göra hårarbete på beställning. Även männen, en bror eller make, följde med ibland.
När 1800-talet närmade sig sitt slut var inte hårsmycken lika populära i utlandet längre och de flesta ännu verksamma hårkullorna höll till inom landet. Det blev dyrare att resa och hårararbetspriser som hade varit mycket höga följde inte med i utvecklingen. Snart lönade det sig inte alls att resa.
Ströbeställningar kunde komma till “Hårkullan” i Våmhus. Ute i världen var hårarbetet ett bortglömt kapitel. Ateljéerna var för länge sedan stängda. Konsten var glömd överallt utom i Våmhus där några få kvinnor fortsatte med den och fyllde önskemålen för de minnesgoda kunderna.
1959 började man att undervisa nya hårkullor. Ada Ryttar och Bälter Elin Olsson höll den första hårarbetskursen. Många kvinnor har sedan dess lärt sig att göra hårsmycken. För att säkra att kunskapen skall leva vidare i bygden har man bildat “Hårnätet”, Hårkullornas Förening, år 1992.
Elever i klass 6 i Våmhus skola bjuds på en intensivkurs i hårarbete eller korgmakeri. Hårkullornas förening har också arbetsträffar och kan hjälpa oerfarna lära sig mera om hantverket.